mörkret inom mig

Det ni läser här nedan är min novell som jag skrev i slutet av Svenska B kursen. Folk har tyckt den varit så bra att jag nu valt att skriva den här! Läs och kommentera gärna :)

"Jag sitter där i mörkret och stirrar ut i tomheten. Det finns inget för mitt öga att vila på, ett helt öde landskap möter mig. Det är kallt, en bitande kyla som nästan är påtaglig. Jag vet inte riktigt hur jag har hamnat här, eller varför jag är här. Jag vet inte ens vad det här är för plats. Allt är för mig okänt. Jag börjar resa mig för att gå när jag känner något som drar ner mig. Jag hör ett förtvivlat rop långt borta och försöker resa mig igen, men blir återigen nerdragen. Mina tankar börjar virvla runt i mitt huvud. Var är jag? Vad gör jag här? Vad är det som drar ner mig? Jag måste härifrån! Jag hör ett avlägset skrik av förtvivlan. Jag blir rädd och försöker resa mig igen, men med samma resultat som innan. Till slut vänder jag mig om för att se vad som drar ner mig, men det är lika tomt bakom mig som resten av landskapet runt om mig, tomt, kalt och ytterst kallt. Försöker resa mig igen, och faller framlänges och slår i backen.

Landskapet jag nyss befunnit mig i har ersatts av ett mörkt och tomt rum. Känner något kallt rinna ner för kinden, det är blod, måste ha slått sönder näsan i fallet. Vad är det som händer med mig? En strimma av ljus når mig, ljuset från springan i dörren ger mig åter en gnutta hopp. Röster ekar utanför dörren, mörka röster. De skrämmer mig lite, men viljan att ta reda på vart jag är, är större. Dörren glider upp en aning, jag hör fotsteg utanför. Rösterna fortsätter eka någonstans utifrån, de låter mindre hotfulla nu. Jag reser mig upp och blir förbryllad över att jag klarar det den här gången.

Det känns som att dörren är ännu längre bort nu, som om den har flyttat på sig. Jag börjar gå mot den och märker snabbt att den kommer längre och längre bort. Jag inser att något är fel. Men snabbtänkt som jag är börjar jag istället gå åt helt andra hållet. Jag hoppar till när jag plötsligt stöter till dörren med ryggen. Min idé funkade! Jag sliter upp dörren och ser en lång korridor framför mig. I änden av korridoren ser jag någon slinka runt ett hörn. Jag börjar springa efter. Rösterna jag hört tidigare hörs nu tydligare och tydligare. När jag kommer runt hörnet är allting tomt. Rösterna hörs inte längre, och personen jag följde efter syns inte till någonstans.

Jag fortsätter ner för korridoren tills jag kommer fram till en trappa. Nu trycker sig tystnaden mot mina trumhinnor, det oroar mig lite att det är så tyst. Jag känner mig iakttagen och vänder mig om men ingen syns till. Det förtvivlade ropet jag hörde tidigare ljuder igen, den här gången mycket högre, och framför allt närmare än tidigare. Nu börjar jag bli rädd på allvar. Vad är det här för psykställe? frågar jag mig själv. Mina sinnen är på helspänn. Jag hör inte något alls förutom mina egna tunga andetag. Jag börjar försiktigt gå ner för trappan jag har framför mig. Det knarrar i trappstegen, vilket gör mig ännu mer alert. Jag går verkligen på helspänn nu. Kommer jag komma härifrån levande? Jag måste. Jag kan inte ge upp nu. Jag går vidare ner för trappan tills jag hör något nedanför mig. Jag stannar till och lyssnar noga, jag ser ingen, men jag hör fortfarande fotsteg. Jag känner hur svetten rinner i pannan. Fotstegen dör ut, men jag väntar en liten stund till innan jag fortsätter.

Väl nere ser jag inte skymten av någon, och tystnaden är total. Det är mycket mörkare här nere. Korridoren här går åt två håll, men när jag tittar till vänster ser jag att det är avstängt längre fram så jag går åt höger. Rösterna börjar höras igen, de blir tydligare och tydligare, men ändå bara mummel. Jag fortsätter, om än väldigt försiktigt, framåt. Det blir mörkare ju längre bort jag kommer från trappan, då inser jag att ljuset vid trappan kom ovanifrån. Jag hör det förtvivlade ropet igen, blandat med de mumlande rösterna. Jag börja känna paniken bölja fram i mig. Jag börjar ana att jag aldrig kommer klara att ta mig härifrån. Plötsligt hörs en stor smäll och allt blir tyst...

Det är mörkt... Jag blundar hårt och känner plötsligt en bitande kyla. Jag öppnar försiktigt ögonen. Det kala döda kalla landskapet jag tidigare skådade möter mina ögon igen. Fortfarande inget att vila ögonen på. Eller jo! Lite längre fram ser jag något mörkt, ser ut som en person. Jag ropar förtvivlat. Det är min röst jag hörde förut! Vad är detta för mysko ställe? Jag börjar gå fram emot det mörka. Ju närmare jag kommer, ju kallare blir det och jag blir mer och mer rädd för varje steg jag tar. Personen jag skådade verkade vara höljd i skuggor. Jag kommer närmare och närmare. Genomsyras av en konstig känsla, som om jag känner igen den skugghöjda personen framför mig. Plötsligt vänder han sig om och jag flämtar till. Det är ju jag!? Hur är det möjligt!? Faktum är att det faktiskt var jag, fast höljd i skuggor, och halva ansiktet var helt dold i skuggor. Jag inser att detta måste vara mitt mörka inre. Jag har gått i tomheten inom mig, det mörka. Men det är här i ljuset som jag måste möta mitt mörka jag. Nu inser jag att personen framför mig är orsaken till att jag varit så vred den senaste tiden, till att jag varit så tom och okänslig.

Jag rusar mot honom och flyger på honom. Men jag möter inget motstånd utan far bara igenom honom. Eller? Vänder mig om och ser att han flyttat lite på sig. Hans skratt skrämmer mig och jag flyger upp på benen igen. Han syns inte till, men plötsligt hör jag andetag precis bakom mig. Jag vänder mig om snabbt och ser att han står tätt intill mig. Jag slår till men han är snabb och blockar mig. Det blir en kraftmätning mellan mig och mitt mörka inre. Må inte mörkret segra. Efter ett tag är jag så utmattad att jag lätt skulle kunna bli slagen. Plötsligt hörs det förtvivlade ropet långt bort igen. Jag känner hur jag återfår energi och känner mig oslagbar. Ser mitt mörka jag komma mot mig i ögonvrån. Jag står still och låtsas inte om det. Han kommer närmare och närmare. Jag rör inte en min. Till slut är han över mig, innan jag själv hinner reagera ligger han på marken, medvetslös. Nej, inte medvetslös. Död. Mitt mörka inre är besegrat, och jag känner mig annorlunda. För första gången på länge är jag glad. Det kala och döda landskapet är plötsligt inte så dött och kalt längre. Det är fyllt med liv. Mörkret inom mig finns inte mer…

Jag faller. Faller genom tid och rum.
Jag faller i evigheter.
Det är mörkt.
Men ljuset återvänder....."