nothing can change it...

Ibland är jag bara dum. Rent av dum... Jag vet nu... Jag vet nu att min kärlek till dig fortfarande är alldeles för stark... Mår inte bra av att knappt höra av dig... Jag älskar dig fortfarande, nothing can change it... Du sa att du inte var bra för mig, men vad är bra för mig om inte någon som får mig att känna mig mänsklig och som en bra människa? Det är en fråga som jag nog aldrig kommer få svar på... Frågan betyder egentligen ingenting, bara att du vet att jag älskar dig betyder nåt... Kom ihåg det...

Please heal me...

... I can't sleep. Thought I was unbreakable, but this is killing me. Call me, everything, make me feel unbreakable. Lie and set me free.

Heh.. Blir bara tråkiga inlägg nu för tiden. Aldrig nåt glatt och framåt, inget hopp. Blir iofs lite svårt med hopp då jag inte har något kvar. Det är totalt dött. Jag är död, men ändå lever jag. Jag är inget mer än tomhet. Luft... Allt faller ihop. Kunde en gång prata om allt och inget med dig, lita på dig till en viss grad. Nu känns det som att ord du sagt inte var mer än tomma ord, något du sa för att slippa mig. Vilket du ska få... Fr.o.m imorrn ska du få slippa mig.. Det blir Magnus fritt... Nu klarar jag helt enkelt inte mer... Hej då.........

ont...

smärta... smärta är det enda jag kan känna nu... det jag skrev inatt låter otroligt bra och stämmer riktigt jävla bra just nu... "the day I broke down is today"... jag har ont, verkligen ont... jag är matt... känner inget annat än smärta... jag känner inte den här personen som sitter och skriver detta, finns ingen chans att jag känner honom... DÖ JÄVLA KÄNSLOR DÖ!!!

the day when i broke down...

... that day is today. vill inte skriva om vad som hänt, räcker med att veta att jag verkligen har hoppat in i den jävla stormen in, med huvudet före! jag är verkligen en stor jävla idiot, som håller fast vid ett dött hopp. "there never was much hope, only a fools hope". det känns verkligen som mitt hjärta gått i tusen bitar. aldrig känt det tidigare, inte så här. jag är inte stark som folk kanske tror. jag klarar inte av att vara mig själv, att ha mina känslor, att ha mitt huvud, att ha mina tankar. kan jag inte bara ge bort all jävla skit!?!?!?!?!? kasta bort det i soptunnan eller något.... jag PALLAR inte!! jag vill ha ett hjärta av sten, inte ha några känslor alls.... kunna stänga av mina funktioner och bara vara en robot liknande varelse....
....
....
.....
.....
....
...
.....
....
.....
...
...
död
.....
...
....
....
...
...

long time no see.

nu var det ett bra tag sen jag skrev i bloggen. vilket jag även blev påmind om idag av en speciellt person. anledning har varit brist på dator. men under tiden jag inte hade någon dator och kunde skriva ganska regelbundet använde jag mig av gammal hederligt papper och en penna. jag ska nu skriva ner det jag skrev under den perioden.

21/8-08 02:25
Jag är inte mig själv längre, jag har inte varit mig själv på väldigt länge nu. Antar att jag inte har kunnat tackla vissa saker, tacklat det hårdare än jag trodde. Jag vet nästan inte vem jag själv är längre. Jag förlorar mig själv i något slags mörker. Jag började se ett ljus någonstans i en period, men tappade det igen. Jag såg en förändring komma, vilket sprack. En storm kom och släckte ljuset jag såg skimret av. En storm från ingenstans vände allt upp och ner. Stormen har fortfarande inte riktigt lagt sig. Normalt sett bara en svag vindpust, men ibland blossar det upp till en riktig jävla storm.

Brukar vanligtvis ha väldigt korta perioder med "sorg" (i brist på bättre ord, även fast det inte är riktigt sorg jag menar), sedan lugnt en längre period. Men nu... nu har det varat alldeles för länge, ovanligt länge...

Jag går och bär på en bomb, en som tickar. Hela tiden oroar jag mig för att den skall explodera utan förvarning. Vilka tar smällen? Tar bara jag smällen? Hoppas det bara är jag. Vill inte att någon annan skall ta den smällen och bli offer för bomben jag bär på. Det är tur att insidan av en person inte ses utifrån, då hade jag skrämt iväg de få människor som fortfarande vågar närma sig mig, de som kallas riktiga vänner.

Något saknas, någon som kan lugna denna storm inom mig. Jag hittade det, men nu har jag tappat det igen, och det har jag tappat något annat känns det som. Det finns inget som skyddar mot stormen längre. Jag lyckas kravla mig ur, några dagar verkar allt lugnt, men plötsligt slår stormen till med full styrka, då värre än tidigare. Det blir svårare och svårare att kravla sig ur, snart ramlar jag nog dit och kan inte kravla mig ur alls. Jag vet inte om jag ens kommer orka fortsätta kravla mig ur stormen....

/Magnus, Strömstad den 21/8-08 02:50

23/8-08 02:36
Försöker dölja saker. Mina ärr, mina sår. Även mina känslor. Allt går jag och ältar inom mig. Jag varken vågar eller kan göra något åt det. Jag kan inte få ut det ur systemet. Det blir lite lättare när jag skriver, men det löser inte problemet.

Jag har än en gång försökt mig på det som kallas kärlek. Slutade med samma resultat som sist. Jag förstår inte varför jag fortsätter att försöka, jag bara misslyckas, dömd att misslyckas. Visserligen, bättre vän än inget alls, dock blir tillvaron kall och ensam. Jag känner mig rakt igenom frusen inuti. Mät temperaturen inom mig och du kommer äckligt nära den absoluta nollpunkten.

Jag bestämde mig bara för några dagar sedan, och lovade någon, att inte hålla på så här längre. Men tydligt nog misslyckades jag även med den biten. Misslyckandet följer mig verkligen i hälarna. Gör ju inget annat än misslyckas längre.

/Magnus, Strömstad den 23/8-08 02:47

23/8-08 22:50
Jag kan inte sluta tänka på henne. Denna vackra varelse. Kan verkligen inte sluta tänka på henne och det gör mig verkligen galen! Hon har trängt sig in i mitt sinne och verkar förbli där. Dock fick jag ett tydligt besked när jag väl försökte. Ett besked som lämnade mig i den stormen jag befinner mig i. Befinner mig inte i stormen p.g.a. henne, men p.g.a att jag själv gick vilse någonstans på vägen, och nu försöker jag blint hitta vägen ut. Nog min svåraste utmaning hittills. Kommer jag någonsin att lyckas? Hoppas, även fast mitt egentliga hopp är bortblåst. Har klarat mig tidigare, men tvivlar nu. Jag får försöka hoppas. Bara framtiden kan avgöra mitt öde...

/Magnus, Strömstad den 23/8-08 22:58

24/8-08 01:19
Jag mår bra nu, tror jag iaf. Känns som att stormen har lagt sig. Åtminstone tillfälligt. Jag får nog tacka Evergrey för det, och även J.R.R. Tolkien/Peter Jackson. Lite grym, tung och emotionell samt vacker musik med lite underbar film hjälpte verkar det som.

På måndag (imorrn) får jag lön! Woohoo! Nästan 9.5 tusen! Så imorrn ska jag först en sväng till gymnasiet för att prata med lite lärare och kanske några polare. Sen bär det av till Nordby för en liten shoppingtur. Ska köpa ett Xbox 360 med Assassin's Creed, samt en ny mobiltelefon då den gamla börjat strejka. Ska bli kul att komma in i nya generationens spel! Få spela spel som Halo 3, Oblivion, Final Fantasy XIII och Resident Evil 5! Ska bli grymt kul!

Nej, nu ska jag läsa lite Sagan om Ringen!

/Magnus, Strömstad den 24/8-08 01:33

ett kryp...

vem är jag egentligen? jag har absolut inte en jävla aning längre. knappt så jag ens vet mitt eget namn...
jag tror jag kände mig glad förr, inte alls så länge sen, jag är inte säker längre...
jag tror jag visste vem jag var förr, inte alls så länge sen, jag är inte säker längre...
jag tror jag kände närhet förr, inte alls så länge sen, jag är inte säker längre...
please tell me my name, haven't checked it today...
en skugga har fallit över mig, en skugga som aldrig kommer att lämna mig helt, tills jag själv lämnar denna guds förgätna plats. jag har ont, ont i mitt hjärta och min själ. jag vet inte varför. kanske allt har gått sönder, och jag inte längre funkar? känns så, och tror nog det.
ni vet dom där zombierna i alla klassiska zombie filmer? dom som är varken levande eller döda? eller så kallade "levande döda", det är jag. jag är varken levande eller död, varken död eller levande. jag är ett tomt vandrande skal, så som ett kryp är när det har dött, endast deras kitin skal blir kvar. ja! där har vi det, jag är inte människa, jag är ett kryp. jag känner mig verkligen inte mänsklig, så vad finns det för annan förklaring? ett kryp, det är vad jag är.
det finns inte något som gör mig glad längre, jag vet inte varför, inte ens musiken som jag har vänt mig till i flera år nu gör mig ens en gnutta glad längre, det är bara ljud någonstans långt borta känns det som. och när jag inte längre finner någon riktig glädje i musiken, hur kan jag då leva? allt faller på plats, jag är inte mänsklig, jag är inte levande, jag är en zombie, eller ett kryp. vilket av det är upp till er att bestämma. för jag tänker inte skriva ett ord mer här, vet inte om jag kommer klara skriva ett ord till någonstans, någonsin... känns inte så nu...

Kill my senses...

that's what I must do, eller kanske inte mina sinnen... men däremot mina känslor, är på god väg att radera dom... och gud vad skönt det skulle vara om jag kunde klara det, slippa alla jävla besvär som den skiten ger en... bye bye feelings!

allt jag tar mig till misslyckas. så har det alltid varit, och så kommer det alltid att förbli... hela jag är ett stort misslyckande...

något smart?

jag tänkte för en liten stund sen att jag skulle skriva något smart nu, men jag tappade det på vägen så därför blir det inget..... HELVETE! I'm a failure..........

en liten historia

nu ska jag för er som läser min blogg (1? 2? :S) berätta en liten en historia. en historia om en pojke, som var som alla andra pojkar, kanske lite bredare, men annars som alla andra. under många år på dagis, förskola och även i skolan var denna pojke mobbad. han var en "tjockis", "mes", "tönt", ja det mesta som kunde tas som en förolämpning, han fick t.o.m höra från en av sina vänner att "det är rätt åt dig", den händelsen är fortfarande etsad i huvudet på pojken som vid det tillfället drog tag i sin väns tröja och drog ner honom i golvet med en smäll och ett knä i magen. den här pojken hade aldrig några riktiga vänner, åtminstone inte tills han var 9-10 år, då han träffade en tjej, och dom blev de bästaste vänner. de hade kul och lekte mycket tillsammans, tills hon flyttade ifrån honom, och han blev väldigt ensam igen, med kompisar, men inga riktiga vänner. i många år hade dom fortfarande kontakt och var det bästaste av vänner, tills en kväll då pojken var och hälsade på tjejen, då hon svek honom och lämnade honom helt i sticket. sen dess har dom inte haft någon kontakt, pojken blev verkligen lämnad, men den här gången omgiven av några till riktiga vänner, och en riktigt speciell vän... en vän som är mer än en vän, någon han är räddare att förlora än något annat. någon han älskar...

R.I.P Kim Roger Hoffgaard

Skuggan av det liv som var fyller tomheten som följer tätt inpå. Frågan "varför?" ställs säkert tusentals gånger. En fråga med många, men ändå så få svar. En fråga som helt saknar svar. I tomheten, där skuggan fortfarande finns kvar, tynar hoppet sakta bort. En sorg och en känsla av hopplöshet kryper över en. Det känns som att man aldrig kan bli glad igen. Man går igenom alla glada minnen, ett efter ett, sakta för sig själv, och man delar med sig av några. Hoppet tänds för några sekunder, men tynar snart bort igen. Man tänker för sig själv "jag skall aldrig glömma!", men ändå tynar snart minnen sakta bort, detaljer som skapar helheten försvinner. "Hur var han? Hur lät han? Hur luktade han? FAN! Jag minns inte!". Det där man tänkte för sig själv är som bortblåst. Hoppet som försvann kryper sakta tillbaka. Man återfår känslorna. Tomheten blir inte längre lika tryckande. Skuggan finns kvar, om än bara i utkanten. Livet går vidare trots det hårda slaget. Minnet lever vidare med alla som minns, men istället i våra hjärtan och inte i tankarna. I våra hjärtan bär vi alltid med oss de som vi älskar, de som verkligen betyder...