R.I.P Kim Roger Hoffgaard

Skuggan av det liv som var fyller tomheten som följer tätt inpå. Frågan "varför?" ställs säkert tusentals gånger. En fråga med många, men ändå så få svar. En fråga som helt saknar svar. I tomheten, där skuggan fortfarande finns kvar, tynar hoppet sakta bort. En sorg och en känsla av hopplöshet kryper över en. Det känns som att man aldrig kan bli glad igen. Man går igenom alla glada minnen, ett efter ett, sakta för sig själv, och man delar med sig av några. Hoppet tänds för några sekunder, men tynar snart bort igen. Man tänker för sig själv "jag skall aldrig glömma!", men ändå tynar snart minnen sakta bort, detaljer som skapar helheten försvinner. "Hur var han? Hur lät han? Hur luktade han? FAN! Jag minns inte!". Det där man tänkte för sig själv är som bortblåst. Hoppet som försvann kryper sakta tillbaka. Man återfår känslorna. Tomheten blir inte längre lika tryckande. Skuggan finns kvar, om än bara i utkanten. Livet går vidare trots det hårda slaget. Minnet lever vidare med alla som minns, men istället i våra hjärtan och inte i tankarna. I våra hjärtan bär vi alltid med oss de som vi älskar, de som verkligen betyder...